never enough

Det är så typiskt, först sitter man och ser på fjantiga romantiska filmer där allting faller på plats med kärleken som i en saga. Man sitter med drömmande ögon och tänker att sådant där aldrig hänger i verkligheten. När man väl får allt serverat på silverfat vill man inte ha det? Att bli uppvaktad och uppskattad har aldrig varit något som fallit mig i smaken. Jag jagar och suktar efter de mest idiotiska killarna man kan hitta. Jag vill ha jakten, jag vill ha tårarna, jag vill ha nederlagen och jag vill kämpa. Är det så? Eller har man för dåligt självförtroende för att tro att man skulle kunna bli uppvaktad/uppskattad att när man väl blir det så tar man inte in det egentligen utan man ser bara förbi det som lögner?

Ärligt talat är jag för trött för att ens fundera över det, men att man skulle gilla idioter låter ju ganska ologiskt iaf. Ändå gör jag det, finns det något logiskt i det? - Nej!

Så varför har du fastnat i mitt huvud, i mitt minne, i mitt liv och i mitt hjärta? Varför kan jag inte radera dig precis som man brukar göra med killar man tröttnat på eller helt enkelt inte vet vad man ska göra med? Varför är du annorlunda? Varför förstår jag mig inte på dig? Varför sitter jag här och skriver ett helt blogginlägg om just DIG?

i love the way you do it boy - i love the way you move it